En höstberättelse.
Både igår och idag har jag spenderat flera timmar i skogen. Bara strövat omkring och lyssnat ömsom på fåglar och djur, ömsom på ljudbok. Jag beger mig dit för att hämta energi. Efter en vecka fylld av jobb, bokmässa och övernattningsbesök behövs det lite påfyllning.
Jag tittar på färger och strukturer. Känner med fingrarna där den mjuka mossan möter den kalla stenen. Andas och känner höstens dofter få fäste i håret. Varvar ned. Återskapar någonting.
Jag stannar till där gula löv möter gröna löv och ser dem spela i vinden. Snart är alla löv gula. Strax därefter faller de och blir till prassel. Det går att nysta i saker i skogen. Tankarna reder ut sig själva och landar där de ska, någonstans djupt inne i huvudet.
Ibland hittar jag saker som inte riktigt passar in. Ytor som aldrig var tänkta att ägas av samhället, ytor som på grund av sin placering drar ögonen till sig. Där stannar jag en stund och funderar över vad alla intryck egentligen gör med oss människor. Vi utsätts hela tiden för produktplaceringar, reklamskyltar som blänker och röster som avbryter musiken vi lyssnar på för att berätta något vi inte vill veta någonting om. Ibland skulle jag vilja installera ett filter i huvudet för att slippa höra och se allt det där. Bara stänga av.
Jag plockar med mig några ekollon hem för att ge min ekollonvas en skälig tillvaro. Plötsligt när jag sitter där med blöta knän och kameran i högsta hugg ser jag i ögonvrån ett gäng trattkantareller som bara står där och väntar. Jag plockar de största men lämnar de små så att de får växa till sig lite.
När jag går hem med några ekollon och trattisar på fickan känner jag att skogen gjort sitt för mig, ännu en gång.
