Okategoriserade

Du som skapar har säkert känt att själva skapandet sker utom din kontroll. Du visste inte om att du kunde någonting, och utan att du styrde med din tanke när du provade, så kunde du. Precis så är det för mig med måleriet och det var så med stickningen när jag för sju år sedan plockade fram stickorna och försökte minnas vad jag lärt mig som barn. Låt det hända, tänk inte, bara gör. Det är svårt att bara göra för tanken finns alltid där. Men jag provade och det funkade. Därför är allt skapande så skört för mig, och jag försöker förhålla mig till det faktum att jag kan. Kanske är det här jag försöker formulera det som ofta kallas för flow, det vill säga när skapandet, ofta skrivandet, sker som av sig självt.

Tekniker är något man lär sig och förfinar, verktyg skaffar man sig med tiden, men själva skapandet – görandet – sker ändå utom min kontroll. Och det känns … ja, både spännande och skrämmande.

Det här ska inte blandas ihop med självkänsla och självförtroende. Möjligtvis att de negativa tankar man kan ha innan man ens vågar prova beror på lågt självförtroende, men när man står där med penseln i handen, duken framför sig och färgtuberna i en hög på golvet – då är det något annat som händer. Känslan av att något sker som är utanför mig. Alltså utanför mina tankar. För börjar jag tänka så nuddar penseln inte ens duken. Och sedan börjar jag mäta och skissa istället för att måla det som vill bli målat.

Det här var från början bara en tavla, och det jag gjorde var att testa en väldigt bred pensel som jag hade köpt, efter att ha svampat hela duken gul. Det såg ut som berg, så jag provade att måla en till, och sedan en till. Jag mätte inte, men de passade ihop ändå. Och det finns rörelser i som jag tycker om att följa. Både mjukt och hårt. Nu ser jag också annat än berg, tänder, en strandkant, hustak, you name it. Färgerna är mina go to-nyanser, sådana mina ögon alltid dras till oavsett om det gäller naturen, ett plagg, ett bokomslag, en skylt …

Jag kommer nu fram till att det här är min metod. Att göra utan att tänka, se vad som händer när det händer, och att lyssna på den röst som säger att nu är målningen klar. Lyssna noga, för om jag struntar i den blir ofta motivet något helt annat, överarbetat, genomtänkt. Själlöst.

Skörheten och icke-tänkandet som förhållningssätt är ovant, men så himla intressant. Det mesta andra i livet är prestationsbaserat och mer eller mindre genomtänkt. Så jag vill låta skapandet vara något annat.